Livet på volontärhuset är verkligen annorlunda från hur vi har det i Sverige. Det är både besvärligt att aldrig kunna känna sig ren och den tryckande värmen, men också intressant att få leva det afrikanska livet lite mer på riktigt. I huset där vi bor, bor även ägaren av Art In Tanzania med sin familj. Vi äter mat lagad över öppen eld tillsammans med dem, leker med barnen och med alla familjens djur. De ser inte hundar som sällskapsdjur på samma sätt som vi gör, så vi och två australienska tjejer har tagit oss an dem. Vi använder de lokala transportmedlen, det vill säga tuk-tuks, om vi ska ta oss någonstans. Vi har inte vågat oss på de lokala bussarna (dala dalas) eftersom de kör som galningar och alltid är överfulla, men vi får se om vi vågar oss på det någon dag! Vi försöker också lära oss de vanligaste Swahili-fraserna, när någon säger mambo (som betyder ungefär ”hur är det?”) så svarar man poa (”det är bra”). Men det är lätt att man glömmer, och när de sedan fortsätter prata med en på Swahili så stirrar man fåraktigt tillbaka utan att kunna svara. På gården finns även en bar där en gullig man som heter John styr och ställer. Han ska ha koll på vilka som ska äta lunch och middag på volontärhuset, men hans lilla anteckningsbok är fylld av krångliga utländska namn på femton olika sidor så det är inte alltid att det blir helt rätt. På nätterna har vi en vakt som går runt och vaktar huset. Han är någonstans mellan 70 och döden och sover för det mesta med sin batong dinglandes i handen. Vi har även hunden Marski som har koll på alla människor och djur som bor här.

Vi har börjat vänja oss vid både värmen och att allt går så långsamt här. Ingen har bråttom någonstans, men det får man bara acceptera.

På helgerna när man är ledig kan man ta en tuk tuk ner till stranden Bahari beach. Vi var där förra helgen och det var skön avkoppling efter varma och långa arbetsdagar i veckorna. Att få tvätta händerna under rinnande vatten var också väldigt skönt!

Trots att vi är i Afrika och vet att det är ganska farligt på många ställen att vara vit, så känner vi oss väldigt trygga här i området. När vi går ner för gatan kommer barn fram och ropar m’zungos (”viting”) på ett glatt och nyfiket sätt.

Malin arbetar på ett sjukhus cirka 40 minuter härifrån varje dag. Ni kan läsa mer om vad hon gör om dagarna på http://fug.se/malins-tanzania.